Man vi alla har våra "svackor". Ikväll sjönk jag ner i min. Eller egentligen var det på väg hem från Maria.
Den natten vi sov där, pratade vi alla en del innan vi somnade. Vi pratade jobbiga saker.
Saker som jag inte pratat om på väldigt länge. 
Jag hade nästan glömt vissa av sakerna. Eller "förnekat" dom, för att må bättre.
Förra året i början av september blockade jag vissa saker och känslor. För att det skulle bli lättare. Om jag också var ledsen, vad är då själva poängen med det hela som jag valde att göra?

Jag trängde bort det. Vi skulle ju flytta och allt, då var det ju mycket att tänka på!
Jag träffade mina härliga vänner, spelade boll. När jag var hemma blev det ofta långa härliga promenader med Zantos. Det var toppen.



Vi flyttade.
" Oj vad svårt det var att hinna träffa alla. Inte så ofta."

November kom. Kära kära november.
November var bra, mycket bra.
För bra.
Fast ändå inte så bra egentligen.

Julen kom. Det var ingen vanlig jul. Julafton blev ändå bra, jag var så glad att alla var där.
Det var då jag önskade att jag bara kunde sticka, åka iväg för ett tag. Åka utomlands och jobba eller något.

Januari månad var helt obeskrivlig. Min kropp var helt slut.
Jag är en otorligt känslig person. Jag var orolig för mig själv hur jag skulle reagera.
Men en sak lärde jag mig att hantera, tack vare andra.

Men mina känslor har aldrig varit så okontrollerade.
Fy vad löjligt det låter. Bläääää.




Jag hade aldrig insett det innan. Efter augusti var det lite skönt att ha det så som jag hade det, att bara vara jag. Att bara tänka på mig och ingen annan.
Det intalade jag mig själv för att göra situationen lättare.

Men något hade nu fått mig att inse min förnekelse. En dag så bara jag förstod att jag hade blockat allt det.


Alla som varit eller är tillsammans med någon förstår precis vad för slags "trygghet" jag pratar om. Jag hade glömt av hur det kändes.
Om jag ändå inte känt av detta.
Det var fel trygghet.

Nu är det så igen.
Det är ju inte på riktigt, men jag tror inte att man klarar det i längden. Inte psykiskt.

Jag kom ihåg vad jag sa när jag fick reda på att Jossan skulle plugga i Italien.
"Jag måste skaffa pojkvän i augusti, jag kommer ju bli helt ensam!"

Det var lite som ett skämt, men ändå sanning.
Men nu är det augusti. Det finns inget där ännu, men jag vill inte ha något där heller. Inte alls. Jag ser bara alla problem, allt tjaffs.
Men vet ni vad? Det är en liten taktik, ett spel jag spelar med mig själv. För att inte längta. Och det hjälper!
Det är förmodligen himmla vanligt. Om man ser allt det negativa i en sak, klart man inte vill ha med det å göra då.

Jag undrar dock hur lång tid det ska ta innan jag slutar bli så förbannad på alla lyckliga kärlekpar som står och håller om varandra när man står och väntar på bussen.
Jag kommer själv ihåg hur det var, man svävar på moln. Men nu under väldigt lång tid, klarar jag inte av att se på dom helt enkelt.
Jag vet, jäkligt löjligt av mig. Men jag är nog inte den enda, det vet jag.

Nu ska det vara så här. För jag ska iväg och resa någon dag. Och då ska jag inte behöva lämna någon kvar eller behöva avsluta något.
För jag är en person som ger allt, jag kan inte ge en del. Och att ge allt funkar inte, inte "för ett tag".
Men det kommer när det kommer...

Nu är det i alla fall ca 1 månad kvar tills min bäste vän Josefine åker till Italien med Otto. Där ska hon plugga i ca 1 år.
Jag är så stolt över henne! Hon är modig! Otto är modig! Gud vad hon ska få sy kläder till mig i framtiden!

Men jag kommer sakna henne, djupt. Det är som om min syster ska sticka. Jag vet att det bara är att hälsa på henne, klart jag ska göra det. Men det går ju inte hur ofta som helst heller. Jag måste spara pengar, för jag ska också iväg. Men tänk vad härligt det kommer bli att träffa henne.
Men inte lika kul att säga hej då.
Det hade varit toppen om hon pluggade i Australien, för dit vill jag :)



Men nu måste jag bege mig till sängs. I morgon ska jag upp tidigt för att träna på Sportlife. Sedan sticker jag till stallet. Jag är alltid själv där på förmiddagen. Jag ska ta en lång tur barbacka. Det ska bli underbart.
Det var skönt att skriva av sig lite. För de som följer bloggen, vet de om att jag ibland har sånna här inlägg. De bara kommer.