Men nu är det äntligen över, slut.

Vi träffades för ungefär 1,5 år sedan.
Det var inte precis kärlek vid första ögonkastet. Jag var även medveten om att du var betydligt äldre än det jag var ute efter. Men kärleken är blind, som man säger.
Men du var en trygghet och du dög för mig så länge. Låter hemsk att säga det, men jag vill vara så ärlig som möjligt.

Den första tiden var allt perfekt. Vart jag en begav mig, var du där den mesta tiden.
Varje dag till jobbet eller till träningen var du med mig.

Men sedan började jag tröttna på att du begärde så mycket av mig. Jag började även nu märka av din höga ålder för första gången. Det hade aldrig stört mig innan.

Vi gled isär, men släppte aldrig riktigt taget. Jag flyttade hemifrån.
Vi har verkligen haft våra "up and downs".

Nu i slutet fanns inga känslor kvar. Allt var bara en stor lögn.

Eller jo, lite känslor finns det väl.
Jag har lärt mig, du var trotts allt min första. Du hade haft fler en mig innan, det märktes. Men mest åt det negativa hållet.
Jag visste djupt inom mig att jag inte skulle bli din sista.

Nu längtar jag nästan lite efter att leta efter en ny, som kommer vara så mycket bättre än den du var.

Synd att du ska ändra dig och din personlighet efter ett tag, att du var så falsk.
Men tack för denna tiden, jag ska bara minnas den första tiden tillsammans, för då var vi som en.

Min Ford Escort.