Titti vann 1:a pris på Drottningblankas gymnasium för denna novell. En mysig text om en dotters relation till sin far.

(Texten är inte en självbiografi)




Ett skepp kommer lastat med..

Av Therese Szanto DE09

Du sitter nu där ute, med ditt kvällsvin i ett fint glas och kollar på solnedgången, samtidigt som du fortfarande inte förstår. Men vet du, pappa? Det är inte jag som är konstig, det är du.

Kommer du ihåg den gången då du skulle hjälpa mig att fixa datorn? Du ville ha hjälp, men samtidigt så fick jag inte göra något. Ser du? Det är inte jag som är konstig, det är du.

Alla kallar mig pappas lilla flicka, men jag och du har inte så mycket gemensamt. Kanske lite. Vi kan stå och skrika på varandra och skylla på den andre när båda vet att vi ändå har fel. Men senaste gången var inte mitt fel. Det var ditt.

Du säger att jag är en typisk tonåring. Vad menar du då?

Pappa, min lilla pappa, det är inte jag som är konstig, det är du. Kommer du ihåg igår kväll? Du kom du in till köket när jag gjorde mina läxor och störde mig.

Och då står du där som ett fån.

Sen gick du din väg. Hur svårt kunde det vara att förstå?

Eller som den gången när du ställer dig framför mig för att vara irriterande, då går jag fram och kramar dig. Då stod du där som ett fån, igen när jag går min väg. Så konstigt är det inte. Jag är ju ändå din dotter, så det är faktiskt normalt.

Du klagar alltid på att vi bråkar och skriker alldeles för mycket. Det är inte mitt fel! Det är alltid du som börjar, alltid. Jag gör aldrig något som irriterar dig. Kanske bara den gången när jag tappade din favorit kopp. Jag trodde att du skulle bli jätte arg. Men du gick bara förbi mig, tog upp delarna och sedan gick du din väg. Men jag gjorde dig inte arg, som du alltid gör mig när du börjar.

Ibland känns det som att våra bråk kan hålla på i evigheter. Mamma kallar oss för Piff och Puff, två stycken som alltid kommer att stå varandra vid sidan, är lika, och bråkar alltid. Vi är väll inte lika? Det tycker inte jag, du har bruna ögon och jag blå, vi är inte lika, eller?

Men är det verkligen så konstigt när jag gör bra saker, som gör dig glad, är det konstigt, pappa? Mamma sade en gång att hon älskade dig, då sa jag att jag älskade dig med. Och så står du där igen som ett fån! Gör jag något rätt?

Bara för att jag är tonåring så betyder det inte att jag måste trotsa allt och alla. Bara för att jag är tonåring så betyder det inte att jag ska låsa in mig på rummet, inte lyssna på vad ni säger och aldrig göra gulliga saker, som riktiga barn gör.

För pappa, lilla pappa, jag är inte så jobbig som du tror.

Vad du än säger, vad du än gör, hur mycket vi än bråkar, hur mycket vi än tjafsar så är du min pappa.

Jag försöker att visa det med kramar och ord, men lyckas inte alltid så bra, vet du varför? För du tror att jag är en äkta tonåring. Men nej, jag lyssnar faktiskt på dig, jag låser aldrig in mig på rummet och jag gör gulliga saker som barn gör. Du är ju min pappa. Är det meningen att jag ska vara en trotsig tonåring? Är det det du vill?

Du sitter nu där ute, med ditt kvällsvin i ett fint glas och kollar på solnedgången, samtidigt som du fortfarande inte förstår. Ska jag? Jag tar ett djupt andetag och går ut till dig.

Jag sätter mig bredvid dig och båda är knäpptysta. Jag kollar in i dina bruna ögon. Vi kanske är lika iallfall, vi båda är mörkhåriga, kort stubin och lika envisa.

Ser du pappa? Det var väll inte så svårt att förstå? Det är inte jag som är konstig, det är du, för du förstår inte hur mycket jag älskar dig. Men jag hade också fel, för vi är lika, pappa.







Titti