Jag känner en person som skulle ställa upp för vilken själ som helst.
Hon är en person som är genomsnäll, ett hjärta av guld.

Hon har funnits i mitt liv från första stund.
Alltid är hon i närheten, en trygghet.
Arg ser man henne inte ofta. När det väl händer står man bara och ler, för hon är verkligen urdålig på att vara arg.
Hon är ledsen och gråter till det mesta.
Hon lagar världens godaste mat. Under hela min uppväxt har hon skämt bort oss med hemlagad mat, ofta.

Farmor, du är verkligen guld för mig.


Farmor hemma i Hålanda. Lurade upp henne på denna lilla shettis.


Efter ett långt telefonsamtal blev jag inspirerad av att skriva om henne.
Lite då och då pratas vi vid på telefon. Vi pratar inte om något märkvärdigt, men samtalen kan bli långa ändå.
När jag är hemma i Hålanda blir hon lika glad varje gång hon ser mig.
Ibland går jag in till henne och bara pratar, om allt möjligt.
På dagarna när alla andra är och jobbar brukar vi fika. Så ofta som möjligt utomhus.
Jag gillar att prata, hon gillar att prata.
Ibland har vi små "filmkvällar". Då sitter jag, farmor och mamma i soffan med lite kaffe och gottgott.
Oftast ser vi på någon romantisk film som vi alla liper till i slutet.

Sist när jag åkte hem från Hålanda glömde jag att säga hej då.
Fick hemskt dåligt samvete. Men efter en stund i telefonen kändes det bättre.

Nu har jag inte varit hemma på ett tag. Och så som mitt schema ser ut nu så kommer jag inte kunna åka tillbaka på över en månad, om inte mer.
Så lång tid går det aldrig. Känns sådär, blir lite depp...
Det betyder att jag inte kommer att se Zantos på jättelänge heller...fasiken.