Carpe Diem?
Ta vara på varje dag som om det vore din sista?


Kliché?


Några ord som jag fullständigt håller med om, men som alltid känns ganska uttjatade.
Idag ser vi dessa ord överallt.
Tatueringar, smycken, på väggen m.m.
Men hur många är det som egentligen lever efter dessa?
Om man studerar sina nära, kära, släkt och vänner är det inte många som kör på detta.
Vi planerar långt i förväg, vi bokar resor flera månader innan vi ska sätta oss på planet.
Redan nu ska vi ha planerat klart allt för nästa sommar.
Och den som inte har bokat stuga för skidsemestern till nästa år har inte en chans att få en nu.
Men vi har inget val, vi måste göra på detta viset. Allt är byggt efter planering.
Man ska träffa en gammal vän. Det tråkiga är att man inte kan ses på flera veckor
för att det är fullspäckat på schemat.

Men en dag blir hela världen upp och ner.
Något händer, och detta var inte med i din planering.
Någon i din närhet lämnar dig. Lämnar alla.

Man stannar upp och tänker efter. Allt stannar upp. Det är inte rättvist.

Idag fick jag en tankeställare när jag går in på Aftonbladet och läser om en flygolycka i Ryssland.
44 av 47 döda varav en av dom är Stefan Liv.

Varje gång något sånt här händer dyker samma ord upp i våra huvuden "Shit, jag ska banne mig börja ta vara på dagarna nu, något kan hända när som helst".
Häromdagen på jobbet pratade vi om hur snabbt livet kan förändras när någon i ens närhet går bort. Om friska människor som en dag inte vaknar eller som faller ihop när de är ute och tar sin vanliga joggingrunda.

Jag blir nästan lite stressad av sånt här. Jag vill hinna vara med alla så fort som möjligt. sedan faller jag ner på jorden igen och inser att det går inte.
Jag tar inte vara på varje dag så mycket som jag önskade.
Men ibland dyker vissa chanser upp och då gäller det att ta dom.
Det kan vara en sån enkel sak som att en kväll bara få för sig att ta bussen hela vägen till Hålanda.
Så många gånger jag gjort så. Det är så värt det att vakna upp hemma.
Jag älskar när hela familjen är samlad. Så många gånger jag har offrat mina lediga helger för att vara ute hos dom.
Man vet aldrig när något skulle kunna hända. Det går enormt fort.
En gång vändes hela världen upp och ner mitt framför ögonen på mig.
Ena dagen var allt perfekt, mer än perfekt, det var bäst. Nästa dag visste jag inte vart jag skulle ta vägen jag vill bara bort, lång bort.
När allt skiter sig förvandlas vi till en helt annan person. Man känner inte igen mig själv. Helt sjuk situation.
Vi lever i förnekelse. Du förnekar nästan allt. Det du egentligen känner låter du inte komma ut, det ligger inne och gror mer och mer för varje dag som går.
Tillsammans blev vi starkare, vi blev starkare än vi någonsin varit. Ni betyder allt för mig. Ni är guld, guld, guld. Jag insåg att jag klarade mer än vad det troddes.



Vissa personer tar vara på dagarna genom att göra en drastisk förändring, ändra sitt gamla vanliga mönster.
Varför gå runt ett helt liv och ångra sina beslut?
Jag anser att det är värt att chansa, än att gå runt och undra hur det hade varit om man vågade.

Jag ser upp till min pappa. Han som nu har tagit en stor chans i livet och lämnar sitt trygga IT-jobb för att ta en helt ny vändning.
Och drömmer sig inte bort längre, han lever drömmen.
Jag ser upp till min bästa vän Josefine som kämpar och kämpar för att en dag lyckas bli en av de bästa.
Det är den enda personen jag träffat som är så jädrans målinriktad.

Jag själv ska också uppfylla en dröm som funnits i många år.
Jag sticker själv till ett land långt bort från all trygghet för att hjälpa till lite i den världen där borta.
Ibland blir jag lite osäker, men snabbt slänger jag iväg den känslan.
Om jag inte gär detta kommer jag att ångra mig livet ut. Om det skiter sig, så skiter det sig. Jag vågade i alla fall sticka.

Sammanfattningsvis vill jag bara säga att det krävs inga jättebeslut för att ta vara på våra dagar eller liv bättre.
En liten händelse räcker.
Kanske det är dags att ringa det där telefonsamtalet till din gamle vän nu?
Nu kanske det är dags att kolla upp den där drömutbildningen och inse att den går att förverkliga?
Våga fråga den killen om han vill ta en fika?
Ta tag i planeringen och stick på den långa resan du alltid drömt om.

Jag tror inte att du kommer ångra dig.