Går hem från jobbet.
Telefonen ringer.

Blir matt, blir besviken och jag blir ledsen.
Jag hoppades på dig.
"Jag lovar".
Trodde inte riktigt på det, men hoppades av hela mitt hjärta.
Det är betydligt lättare att rasera något, än att bygga något.
Men denna gången visade du verkligen hur enkelt det är.

"Detta är min sista chans".
Du lät alla förhoppningar rinna ur dina händer.
Försökte du någon gång fånga dom igen eller gav du upp så lätt?

Denna gången gick det ut över andra.
Du gick på folk som berör mig.
Det är personer i min närhet som betyder enormt mycket för mig.
Du gick över gränsen.
Jag vill verkligen, verkligen hjälpa dig.
Men det svider att ens tänka tanken när du gör såhär.

Saken är den att de är lyckliga. Jag tror att det är det som irriterar dig. Inte själva grejen att det är dom, utan att dom har det bra.
Dom är modiga och det trycker du ner.

Sakta men säkert försvinner personerna runt omkring.
Du ser det, jag ser det.

Du har inte råd med fler.

Det är bara så ledamt att din chans försvann så lätt, så lätt.
Det finns bara en person kvar som kan hjälpa dig ur detta.
En enda, och det är du.